♡när blir man nöjd?♡

Kan inte säga hur jag mår just nu.  Oftast mår jag bra tror jag, eller jag mår bra när jag är tillsammans med någon. Men så fort jag blir ensam så får jag ångest eller känner mig deppig.

Jag försöker att inte tänka så mycket. Grubbla.
Det tar för mycket tid.
För mycket ork.

Jag borde vara lycklig just nu.
Jag bor i London, går på en fantastisk skola.
Har underbara och talangfulla klasskompisar som får mig att bli bättre för var dag.

Men jag vet bara inte. trots allt detta känner jag mig bara ledsen hela tiden.
Som om allt jag borde vara glad över gör mig ledsen.
London blir ett stressmoment och oroar mig ständigt över obetydliga saker. Skolan får mig att må underbart bra, men pressar mig på kreativitet, och jag jämför mig oändligt med klasskompisarna. Som om deras talang får mig att blekna.

Min musik känns tråkig och obetydelsefull. Är texterna bra? är melodin catchy? Använder jag "rätt" ackord? måste jag arrangera mer? är mixen bra? är rösten bra?  - jag får panik-
Hela jag känns blek och tråkig i jämförelse med andra. Är jag lika rolig, smart, vacker, snäll, talangfull, trevlig?  Är jag lika lycklig?
Önskar så att jag kunde slappna av och bara va. Inte låta ångest och allt dåligt komma över mig hela tiden.  Vill ha en enda dag då jag inte hatar mig själv, då jag bara kan vara !

I fredags var vi ute några i klassen och hade kul.
Natten var fylld med kärlek och oändligt många kramar.  Jag fick så mycket kärlek från alla. De sa saker som jag aldrig kommer att glömma.  Men jag tvekar på om jag kommer tro på det som sas. Jag försöker.  Men jag kan inte undgå att tro att det hela skulle vara nått stort skämt som alla drar med mig. Låt henne tro att hon är något, för att sedan dra mattan under fötterna på henne.

Jag frågar mig själv; när kommer det att vända?
Jag kan nästan minnas senast jag var riktigt, riktigt lycklig.  första halvåret 2012 - sista året på gymnasiet, livet bestod av teater, teater, teater, musikal och musik.   Sen hände det otänkbara och 2012 blev det värsta året i mitt liv istället.  Tror inte att jag återhämtat mig än. Accepterat det.

Jag kommer få hjälp att komma ur det här, snart.
och jag ska kämpa för att tro på alla snälla ord, och verkligen uppskatta det och dem jag har i mitt liv.  Kanske har det redan vänt? Bara att jag inte känner det än.