Det sägs att när tragedin inträffar så märker man vilka ens riktiga vänner är, och jag kan inte annat än att hålla med.
Det finns de som verkligen är där för dig, de som lägger ned otroligt mycket tid på att stötta och få en att må bättre och ta sig igenom sorgen på något sätt. Och sen finns de dem som skriver ett "<3" på Facebook. De sistnämnda är de som bara bryr sig utåt. De skriver sitt jävla lilla hjärta på Facebook och tycker "Kolla vilken bra vän jag är, vad duktig jag är som bryr mig så himla mycket. Jag är VERKLIGEN en god vän!"
De är just de personerna som skriver det lillaomtänksamma hjärtat som inte hör av sig, inte försöker ta kontakt med en. Hur jobbigt kan det vara att lyfta på luren eller skicka iväg ett litet sms och fråga hur det går med en? Personer som jag känt i flera år, personer som jag litat på och som jag kallat mina vänner kan inte ens ta till modet att fråga hur jag mår efter att min mamma dött. Ne, men de skrev ju faktiskt ett "<3" på Facebook.
Sen efter ett tag, kanske ett par veckor så börjar folk glömma mer och mer, ja de börjar dra döda förälder skämt när jag sitter bredvid, ja för det är SÅ roligt att en förälder dör. HAHAHAHA! Jag önskar så att jag hade sagt ifrån den gången det hände, men jag ville inte sabba stämningen. Det fick ju inte bli jobbigt lixom.
Jag blir nästan arg på mig själv för att jag blir så besviken på de vänner som jag trodde skulle vara där för mig men som verkligen inte var det. I början gjorde jag ursäkter åt dem, "ja det är ju inte deras verklighet, klart de inte kommer att tänka på mig och min situation hela tiden" "Jag kanske skulle ha bett dem om hjälp istället" Men nej, om de nu var mina vänner så hade de sett till att jag verkligen mådde bra, pratat med mig, tagit kontakt med mig. För verkligen hur lätt tror du det var för mig att fråga om hjälp? De vänner som var där och stöttade mig ringde eller smsade varje dag, frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp. De satt inte där vid sin lilla dator och skrev "<3" på en av mina statusuppdateringar och gottade sig över hur DUKTIGA de var nu.
Jag hade i alla fall en skara med riktigt, riktigt underbara vänner som stöttade mig till tusen, gjorde verkligen allt för att jag skulle må bättre och för dem är jag evigt tacksam. <3
Det finns de som verkligen är där för dig, de som lägger ned otroligt mycket tid på att stötta och få en att må bättre och ta sig igenom sorgen på något sätt. Och sen finns de dem som skriver ett "<3" på Facebook. De sistnämnda är de som bara bryr sig utåt. De skriver sitt jävla lilla hjärta på Facebook och tycker "Kolla vilken bra vän jag är, vad duktig jag är som bryr mig så himla mycket. Jag är VERKLIGEN en god vän!"
De är just de personerna som skriver det lilla
Sen efter ett tag, kanske ett par veckor så börjar folk glömma mer och mer, ja de börjar dra döda förälder skämt när jag sitter bredvid, ja för det är SÅ roligt att en förälder dör. HAHAHAHA! Jag önskar så att jag hade sagt ifrån den gången det hände, men jag ville inte sabba stämningen. Det fick ju inte bli jobbigt lixom.
Jag blir nästan arg på mig själv för att jag blir så besviken på de vänner som jag trodde skulle vara där för mig men som verkligen inte var det. I början gjorde jag ursäkter åt dem, "ja det är ju inte deras verklighet, klart de inte kommer att tänka på mig och min situation hela tiden" "Jag kanske skulle ha bett dem om hjälp istället" Men nej, om de nu var mina vänner så hade de sett till att jag verkligen mådde bra, pratat med mig, tagit kontakt med mig. För verkligen hur lätt tror du det var för mig att fråga om hjälp? De vänner som var där och stöttade mig ringde eller smsade varje dag, frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp. De satt inte där vid sin lilla dator och skrev "<3" på en av mina statusuppdateringar och gottade sig över hur DUKTIGA de var nu.
Jag hade i alla fall en skara med riktigt, riktigt underbara vänner som stöttade mig till tusen, gjorde verkligen allt för att jag skulle må bättre och för dem är jag evigt tacksam. <3
