vad ska man säga?
jag kan inte forma orden längre.
För 2 veckor sedan försvann min älskade mamma ifrån mig. Min vackra, skinande mamma som alltid var så glad. 43 år gammal, med hela livet framför sig.
Trodde aldrig att man kunde sakna en människa så här mycket.
Mamma var min bästa vän. Vi var så nära varandra, vi kunde sitta och prata om allt och inget i timmar, vi tränade tillsammans på friskis flera gånger i veckan. Vi brukade cykla dit och jag var alltid snabbare än henne i uppförsbackarna, men det var hon som trampade på i nedförsbackarna och ropade "kom igen nu! var inte så feg"
På torsdagen innan var vi och tränade tillsammans, vi gick därifrån och kände oss nöjda och lyckliga. Mamma var så glad! Fast hon hade bränt sig på magen så hon var alldeles röd, och det var hon inte feg med att visa för en kvinna på friskis. Jag minns att jag skakade på huvudet och tyckte hon var så larvig fast så söt. Mamma var en sådan retsticka, och hon kunde vara ganska så pinsam. Fast jag skämdes aldrig över henne. Det var en av hennes bästa kvaliteter, att hon aldrig skämdes och gärna retades lite.
Just nu på vår kylskåp hänger en lapp som mamma skrev ut för några månader sedan. Det står "Kärlek; ta så mycket du behöver" och så kan man riva av en liten remsa där det står just "Kärlek" Men jag har inte tagit någon. För jag har aldrig behövt. Har under hela mitt liv blivit överröst med kärlek, har aldrig känt mig oälskad i min familj. Mamma är det bästa i mitt liv, jag kan inte förstå att jag aldrig kommer få se henne igen. Aldrig få krama och pussa henne på kinden igen, få säga hur mycket jag älskar henne.
Att inte få ha henne i mitt liv längre, fira julafton födelsedagar, påsk utan henne gör så fruktansvärt ont i mig.
.jpg)
