Trygghet

Trygghet. 

Jag känner mig inte trygg så ofta. Det tar mycket för mig att bli bekväm med människor. Vet ej varför riktigt. Beror kanske på min egentligen helt orimliga rädsla för att göra fel. 

Misstag skrämmer ihjäl mig. Att göra eller säga fel saker. 

Jag vill bli omtyckt. Det är nog en mänsklig känsla. Men denna rädsla har förstört så mycket för mig. Det finns så mycket osagt. Vänskaper som kunde byggts upp men inte gjorde det pga att jag varit för rädd för att ta kontakt. 

Det tog mig nära 2 år att bli bekväm med mina klasskompisar på gymnasiet. Och då var det ändå vissa jag va rädd för. 

Tryggast var det i Eslöv. Visserligen tog det några månader. Men de människorna jag fann där förlitar jag mig på till 100%. Jag kan göra och vara precis som jag vill där och känner mig ändå accepterad och älskad. 

Tänker tillbaka på alla sena nätter med våra deeptalks  allt gick att snacka om. Jag kunde berätta saker om mig själv som jag knappt vågat erkänna för mig själv tidigare, för jag visste att jag inte skulle bli dömd eller utskrattad för tankarna jag hade.  

Tryggheten kanske kommer när man väl öppnar upp sig och märker att det finns ett stöd där. En axel att luta sig emot. 

Jag har en himla lång väg kvar till komplett trygghet men det känns som om jag ändå har kommit en bit på vägen. Jag är oerhört mycket tryggare i mig själv och runt andra nu än jämfört med för ett halvår sen. 

Ett steg i taget. För det är väl så man säger?! 

♡Halo♡

Har hittat den absolut mysigaste spellistan på spotify. 

Så himla gooo

Ligger och lyssnar på den samtidigt som jag läser, och daum. 

Peaceful Indie Ambient

Lyssna absolut på "Halo"  do ittttt

♡weepy skin with trembling thighs♡

jag är helt besatt av detta underbara band, så var bara tvungen att göra en cover på en av deras låtar

Fick bli Lofticries. 

Green, green thunder and the
Loud, loud rain
Lead our woes asunder
'Neath the proud, proud veins

Of trains let bleed the gunmen of our
Pumping earthly hearts
Wean or joys and plunder
Peel our shining teeth
Bid our hold on happiness

Beat weighty tests with lofty cries
Lofty cries with trembling thighs
Weepy chests with weepy sighs
Weepy skin with trembling thighs

You must be hovering over yourself
Watching us drip on each other's sides
Dear brother, collect all the liquids off of the floor
Use your oily fingers
Make a paste, let it form

Let it seep through your sockets and ears
Into your precious, ruptured skull
Let it seep, let it keep you from us
Patiently heal you
Patiently unreel you

♡__♡

Ibland slår det mig hur mycket jag faktiskt saknar min mamma.
Så sjukt mycket.

Jag saknar henne varje dag, hela tiden. Det finns alltid något som händer som man tänker "åh detta ska jag berätta för mamma"   

Oftast kan jag skaka av det, men så vissa dagar bara går det inte.
Det är sjukt att jag aldrig kommer att få prata med henne igen, höra hennes röst. Att hon inte får vara här, att vi inte kan dela vårt liv med varandra längre.
Finns så otroligt mycket som jag vill berätta för mamma, få hennes åsikter och stöd. Det betydde allt för mig när hon levde.  Kunde anförtro mig allt åt henne, vi kunde sitta i timmar och bara prata med varandra. Om allt och ingenting.  Jag minns hur jag brukade sitta kvar efter maten och prata. Massera henne.

Det är ofta sånt jag drömmer också. När jag väl nu drömmer om mamma så är hon oftast inte huvudpersonen, utan mer i bakgrunden. Levande lixom.  Att vi äter hennes mat, att vi pratar om något eller att jag masserar henne som jag alltid gjorde.  ha. åh- Det är fint tycker jag.

Usch jag vet inte. Det känns bara för jävligt just nu. Orkar inte tänka på att hon inte finns här imorgon, eller nästa vecka. Nästa år. Om 10 år.
Fan.

Försöker ta en dag i taget, och det fungerar väl. Någorlunda i alla fall.

♡Love, I've got wounds only you can mend♡

I guess thats love, I can't pretend