♡knas♡

Första skolveckan är avklarad.
Det känns bra, bättre och bättre för varje dag.

Har varit så nervös verkligen. Har pendlat fram och tillbaka mellan tvivel och säkerhet.
Är det här rätt för mig? Gjorde jag fel att åka hit?  Ibland undrar jag om jag skulle stannat kvar i Sverige,  kände mig sjukt malplacerad i början. Speciellt innan jag började skolan så hade jag tankar att det skulle vara sjukt svårt och att jag skulle vara sämst osv. den gamla vanliga visan lixom.
Det känns mycket bättre nu, när jag vet hur lektionerna går till och vad som förväntas av mig.

Kan inte säga att jag riktigt känner att jag platsar till 100 procent dock.  uuughh hopplösheten!!!

Dagen idag startade inte allt för bra. Huvudet var fullt med tankar på mamma. Det var som att jag gick in i en tegelmur när jag var på väg till skolan, boom -så var det där.    Problemet är också att känslorna gärna klamrar sig fast resten av dagen, eller i flera dagar i sträck. Sabbar allt. Så var lite rädd att jag skulle vara helt borta hela dagen och inte kunna fokusera mig på skolan.

Men som tur va så var allt så pass intressant på lektionerna att jag riktade all min fokus dit och så kändes det mycket lättare.  Är fortfarande inte halvt omtumlad nu på kvällen, Det är trots allt då alla känslor kommer fram,   så ska väl sova snart, vila huvudet lite mer.


Hade vår första Performance Workshop.  Vi fick (utan att vi kunnat förbereda oss) gå upp och framträda nått framför klassen. O_O  hm ja, det gick väl som det gick.     Jag har verkligen gjort bättre ifrån mig tidigare. Men blev så sjukt nervös.  Det är trots allt detta jag varit så sjukt nervös och ångestfylld över den senaste tiden.  Uppträda framför dessa människor. Alla är musiker och det känns som om man blir sjukt dömd av alla, detta är ju första intrycket på nått vis, första intrycket som artist!    Samtidigt så är vi alla i samma sits. Alla är nervösa, och förstår vilken utsatt situation det är.
Det är stor, stoooor skillnad på att framträda ett stycke framför en stor publik på en scen. Det är på något vis så mycket lättare än att stå framför en skara på 17 personer i ett litet rum. Det blir plötsligt så intimt. Man ser allas ansikten, hör allt. Man blir alltför medveten om att det finns människor där som tittar på en.   Hjälp lixom

Eller så var det bra att det gick fel och blev knasigt, för nu kan jag bara göra bättre ifrån mig och utvecklas mer och mer.  Till nästa veckas performance workshop skulle vi göra en cover på antingen
Ain't no Sunshine (Bill Withers)
Waiting All Night  ((Rudimental) 
Wild Thing (The Troggs) 

Så nu börjar det brinna i knutarna, JAG MÅSTE HA ETT PIANO!!!  man kan ju repa på skolan, om man bokar rum och sånt. Men ne, jag vill verkligen verkligen skaffa ett piano att ha hemma. Kommer inte gå bra för mig annars.  
Jag lider utan att få spela piano. :(   Mina fingrar skriker efter att få röra på sig. (iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiw)

Dags för sömn, får se vad morgondagen har att erbjuda.
nattii