♡ My head is a jungle ♡

Den senaste månaden har varit ganska lugn. Jag har varit tvungen att tänka om en hel del,
på det gångna året och de val jag har gjort. Bra och dåliga.

På sätt och vis tror jag att det har varit en av de mest intressanta år jag någonsin har haft. Men nu kan jag se tillbaka på det och jag kan inget annat än att....rysa vid tanken på allt.
Kanske var inte detta det rätta valet för mig. Åtminstone inte vid denna tiden i mitt liv.

Jag vill verkligen komma ihåg de bra stunderna. Men jag kan inte just nu. Det är som om jag inte har ett enda bra minne av detta året. Allt är grått och fyllt av panik och ångest. Det finns ju massor av bra minnen begravda djupt ner någonstans under all skit. Jag vet bara inte vart jag ska börja leta efter dem.

♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ ♡

Jag har dessa små kreativa utbrott. Jag kan gå dagar-veckor-månader och vara helt trött på allt, att aldrig vilja vara kreativ igen, gräva ned mig själv i ett hål och stanna där. Gå och leva som en eremit för resten av mitt liv.

Men så plötsligt, utan förvarning. Får jag en super duper über kreativ dag och avslutar projekt efter projekt i ett nafs,  jag kan inte få nog av det hela. Det gör mig så så glad, och jag flyger högt av all lycka inuti mig.

Men nästa morgon, är allt borta. Ibland finns det lite lite kreativitet kvar i mig, och andra dagar känns det som om jag är helt dränerad. Jag kan inte tänka, jag kan inte äta, jag kan inte ens vara vaken. Det är som att jag är bakfull ... bakfull från att vara lycklig. ?!!

Fast det är mer än bara en bakfull-känsla. Alltför ofta, efter ett kreativ utbrott - känner jag mig nere i flera veckor efteråt.

Men det har blivit bättre sedan jag kommit hem från London. Nu när jag inte är så stressad, så pressad till att vara kreativ varje dag. Vara runt människor som fick mig att känna mig så osäker på mig själv 24/7.

Även om det inte sas något rakt ut så fanns det en hierarki på skolan i London. Bland lärare, Studenter, klasserna.  Det kändes som om man ständigt var tvungen att vara på topp, skriva låtar varje dag, och allt skulle vara olika varandra.   Skrev man inte 20 låtar i månaden var man inte duktig.
Klasskompisar skulle jämföra betygen med varandra, skröt om allt, hela hela tiden.
De som lyssnade på Jazz, och musik från 60 - 70 talet var bättre än alla andra. Folk såg ned på en om man inte gillade viss musik, eller om man gillade nått annat.

Det var inte en hierarki på skolan i Eslöv. Vi var alla på samma nivå, vi ville hjälpa varandra. Vi tävlade inte mot varandra, vi hjälpte varandra att förbättras och utvecklas hela tiden. Uppmuntra varandra.
Visst fanns det massor av uppmuntran i London också, men känslan var bara inte densamma.   Kanske var det jag som va för annorlunda eller något. jag vet ej.

Jag lärde mig ändå mycket från musikskolan, verkligen massor. Mest inom produktion och business.  Och jag träffade fina människor där också, det gjorde jag absolut.  Men de sista månaderna var fruktansvärda, och det förstörde nog hela året för mig.  Och just nu behöver jag ta en stor låååång paus ifrån allt som hade med skolan att göra.  För att tejpa ihop mig själv lite.  Sortera bort all skit som hände. Gå vidare ifrån det, känner mig rätt stuck nu.

Skall göra mig ett litet liv här hemma igen. Skaffa nya rutiner, nya banor.  Det blir nog bra till slut.