Den kommer nog inte vara allt för olik resten av dagarna jag har. Det är samma längtan, samma hopplöshet och saknad. Bara lite extra påtaglig just den dagen.
Det är svårt att leva med en så här stor, konstant saknad. Jag får ofta höra att "du är så stark. Du är den starkaste personen jag känner" men jag känner mig inte alls stark. Snarast tvärtom. Känner mig otroligt svag. Jag gömmer mig bakom en fasad och hoppas att ingen ska se igenom den.
Jag har gått sönder i tusen bitar och tejpat ihop mig med silvertjejp i hopp om att det ska hålla.
"Jag hade aldrig klarat av det. Hade legat kvar i sängen och inte gjort något med mitt liv" är en annan sak jag ofta hör.
Man har inte mycket val. Hon kommer inte direkt tillbaka för att jag ligger kvar i sängen. Saknaden försvinner ju inte
De första månaderna sov jag över 12 timmar varje natt men var konstant trött. Helt ärligt så minns jag inte ens vad jag gjorde under de månaderna. Jag var i någon sorts dvala.
Däremot så minns jag dagen det hände och dagen efter i detalj. I alla fall dagen det hände. Från att jag kom hem och hittade henne, tills att jag somnade i Sofias famn. Hur jag vaknade mitt i natten av att jag grät så mycket.
Ångrar nästan att jag inte grät mer. Men jag orkade inte.
Jag saknar henne 24/7. Ibland känns det som om jag kommer att sprängas. Jag saknar allt. Allt som var och allt vi aldrig kommer att få. Det är så mycket jag har att berätta för mamma. Så mycket som jag funnit om mig själv och om världen. Så mycket som jag vill dela med henne, diskutera. Höra hennes åsikter. Få hennes stöd och uppmuntran.
Något som jag också fått höra. Ganska så väldigt ofta faktiskt. Som nog är menat som en tröst men som bara gör allt tusen gånger värre är "sånt är livet"
Det får mig känna en sån skuld för att jag mår dåligt. Som om jag inte fattat att livet är orättvist.
"If you must die, sweetheart. Die knowing your life was my life's best part"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar