Trygghet

Trygghet. 

Jag känner mig inte trygg så ofta. Det tar mycket för mig att bli bekväm med människor. Vet ej varför riktigt. Beror kanske på min egentligen helt orimliga rädsla för att göra fel. 

Misstag skrämmer ihjäl mig. Att göra eller säga fel saker. 

Jag vill bli omtyckt. Det är nog en mänsklig känsla. Men denna rädsla har förstört så mycket för mig. Det finns så mycket osagt. Vänskaper som kunde byggts upp men inte gjorde det pga att jag varit för rädd för att ta kontakt. 

Det tog mig nära 2 år att bli bekväm med mina klasskompisar på gymnasiet. Och då var det ändå vissa jag va rädd för. 

Tryggast var det i Eslöv. Visserligen tog det några månader. Men de människorna jag fann där förlitar jag mig på till 100%. Jag kan göra och vara precis som jag vill där och känner mig ändå accepterad och älskad. 

Tänker tillbaka på alla sena nätter med våra deeptalks  allt gick att snacka om. Jag kunde berätta saker om mig själv som jag knappt vågat erkänna för mig själv tidigare, för jag visste att jag inte skulle bli dömd eller utskrattad för tankarna jag hade.  

Tryggheten kanske kommer när man väl öppnar upp sig och märker att det finns ett stöd där. En axel att luta sig emot. 

Jag har en himla lång väg kvar till komplett trygghet men det känns som om jag ändå har kommit en bit på vägen. Jag är oerhört mycket tryggare i mig själv och runt andra nu än jämfört med för ett halvår sen. 

Ett steg i taget. För det är väl så man säger?!